Under en lång mörk och dimmig natt så börjar Mona som har den 
tidiga vakten till slut att se ljusen från den skotska kusten nere i sydväst. Fraserburgh, Macduff, Banf och Buckie dyker upp som pärlband av natriumljus nere i söder när vi tar oss in i Moray Firth, den stora havsvik som leder in till Inverness. "Moray Firth" ger inte det namnet vibrationer från Tolkien och sagan om ringen? Kajsa och jag går på den tidiga morgon vakten och strax börjar det ljusna. Jag har 
äntligen lärt mig att även jag måste få lite sömn och kommer nu upp som en ny människa efter minst 4 timmar sömn i förpiken. Under motorgång i stilla sjö så sover man bäst där tycker jag, långt bort från motorn vill säga. Nu börjar det bli skarpt läge. Fram med kustsjökorten och tidvattentabeller etc. Vi har tidvattnet med oss in i Moray Firth just nu men vad händer om 
några timmar och framför allt vad är situationen när vi kommer fram till Inverness och skall slussa in. Just nu är det s.k. spring flod, d.v.s. det är fullmåne och tidvattnet är som starkast. Tidvattnet är inte lika starkt här på östkusten som på västkusten men det är ändå så att Sea Locken (först slussen från havet och in i Calledonia kanalen) är stängd vissa tider på grund av t.ex. lågvatten eller att strömmarna som går tvärs mynningen är så starka att det inte går att ta sig in i slussen. M.a.o. räkna, räkna, hur långt är det kvar, vilken fart gör vi och vad blir då situatiuonen när vi kommer 
fram till första slussen. Kan vi gå in eller måste vi ligga och vänta. Jag stämmer av mina kalkyler över radion med Heléne på SeaQwest och vi verkar överens om att vi verkar pricka in rätt tidpunkt riktigt bra. Vilka proffs vi är :-) eller har bara vi tur? Jag passar på att hissa den Skotsk gästflaggan innan jag går av min vakt och när jag ser Heléne på SeqQwest alldeles framför oss stå där med kameran i högsta hugg får jag som en klump i halsen och en tår i ögat av stundens allvar. Vi har seglat drygt 500 sjömil, det funkade, vi gjorde det faktiskt. Sen vi bodde i Skottland under 1990-91 så har detta varit en drömt 
som nu faktiskt var uppfylld, att ta oss hit på egen köl. Senare snirklar vi oss in mellan grundbankar med hjälp av olika bojar som markerar var man skall gå och inte skall gå. Vi får också oväntad hjälp av ett stim delfiner som hoppar högt långt framför båten som för att visa vägen. Vädret är typiskt skotsk det bara kan bli med ömsom sol och ömsom regn. Vi tar oss in under den 29m höga Kessock Bridge och tar kontakt med "the Clachnaharry lock" över VHF radion och får klartecken att gå in så fort han släppt ut ett gäng båtar som är på väg åt motsatt håll. Vi ser hur dessa 
båtar sakta men säkert sjunker ner mot havsytan och slussportarna öppnas och vi kan tämligen lugnt och säkert ta oss in men lite nervösa är vi allt. Jag har visserligen slussat i Skottland förr genom Crinnan canal som gast på en kappseglare men det blir lite annorlunda när man själv har ansvar för båt och besättning. Samtidigt som vi går och slussportarna stängs bakom oss så öppnar sig även himlens portar och regnet vräker ner, men det hör liksom hit. Vi är ju ändå i som sagt i Skottland. Sluss vakterna är vänligheten själva i det hällande regnet och tar hand om våra förtöjningslinor samtidigt som dom ger en massa tips och råd om allt 
och inget. Vi tar oss sen in i Seaport Marina som är den första hamnen innen i kanalen och vår första i Skottland. Efter 516 sjömil trampar vi för först gången fast mark igen. Dags att fira. Sea Wind drar fram med en flaska rosa Champagne som legat på kylning och sen blir det Wisky time ombord på SeaQwest och sen en vända på puben.
tidiga vakten till slut att se ljusen från den skotska kusten nere i sydväst. Fraserburgh, Macduff, Banf och Buckie dyker upp som pärlband av natriumljus nere i söder när vi tar oss in i Moray Firth, den stora havsvik som leder in till Inverness. "Moray Firth" ger inte det namnet vibrationer från Tolkien och sagan om ringen? Kajsa och jag går på den tidiga morgon vakten och strax börjar det ljusna. Jag har 
äntligen lärt mig att även jag måste få lite sömn och kommer nu upp som en ny människa efter minst 4 timmar sömn i förpiken. Under motorgång i stilla sjö så sover man bäst där tycker jag, långt bort från motorn vill säga. Nu börjar det bli skarpt läge. Fram med kustsjökorten och tidvattentabeller etc. Vi har tidvattnet med oss in i Moray Firth just nu men vad händer om 
några timmar och framför allt vad är situationen när vi kommer fram till Inverness och skall slussa in. Just nu är det s.k. spring flod, d.v.s. det är fullmåne och tidvattnet är som starkast. Tidvattnet är inte lika starkt här på östkusten som på västkusten men det är ändå så att Sea Locken (först slussen från havet och in i Calledonia kanalen) är stängd vissa tider på grund av t.ex. lågvatten eller att strömmarna som går tvärs mynningen är så starka att det inte går att ta sig in i slussen. M.a.o. räkna, räkna, hur långt är det kvar, vilken fart gör vi och vad blir då situatiuonen när vi kommer 
fram till första slussen. Kan vi gå in eller måste vi ligga och vänta. Jag stämmer av mina kalkyler över radion med Heléne på SeaQwest och vi verkar överens om att vi verkar pricka in rätt tidpunkt riktigt bra. Vilka proffs vi är :-) eller har bara vi tur? Jag passar på att hissa den Skotsk gästflaggan innan jag går av min vakt och när jag ser Heléne på SeqQwest alldeles framför oss stå där med kameran i högsta hugg får jag som en klump i halsen och en tår i ögat av stundens allvar. Vi har seglat drygt 500 sjömil, det funkade, vi gjorde det faktiskt. Sen vi bodde i Skottland under 1990-91 så har detta varit en drömt 
som nu faktiskt var uppfylld, att ta oss hit på egen köl. Senare snirklar vi oss in mellan grundbankar med hjälp av olika bojar som markerar var man skall gå och inte skall gå. Vi får också oväntad hjälp av ett stim delfiner som hoppar högt långt framför båten som för att visa vägen. Vädret är typiskt skotsk det bara kan bli med ömsom sol och ömsom regn. Vi tar oss in under den 29m höga Kessock Bridge och tar kontakt med "the Clachnaharry lock" över VHF radion och får klartecken att gå in så fort han släppt ut ett gäng båtar som är på väg åt motsatt håll. Vi ser hur dessa 
båtar sakta men säkert sjunker ner mot havsytan och slussportarna öppnas och vi kan tämligen lugnt och säkert ta oss in men lite nervösa är vi allt. Jag har visserligen slussat i Skottland förr genom Crinnan canal som gast på en kappseglare men det blir lite annorlunda när man själv har ansvar för båt och besättning. Samtidigt som vi går och slussportarna stängs bakom oss så öppnar sig även himlens portar och regnet vräker ner, men det hör liksom hit. Vi är ju ändå i som sagt i Skottland. Sluss vakterna är vänligheten själva i det hällande regnet och tar hand om våra förtöjningslinor samtidigt som dom ger en massa tips och råd om allt 
och inget. Vi tar oss sen in i Seaport Marina som är den första hamnen innen i kanalen och vår första i Skottland. Efter 516 sjömil trampar vi för först gången fast mark igen. Dags att fira. Sea Wind drar fram med en flaska rosa Champagne som legat på kylning och sen blir det Wisky time ombord på SeaQwest och sen en vända på puben.
1 comment:
Well done!
Kampei!
Post a Comment