2007-08-08 - 12 Leaving Orkney sailing home

Efter en dags biltur runt det mesta av Orkney Mainland så lämnar vi Stromness då tidvattnet börjar gå österut genom Scapa Flow och Pentland Firth. Idag vid 13 tiden. Räknar med att det tar ca. tre timmar genom Scapa och sen gäller det att ha några timmars medström ut genom Pentland också. Efter lite sedvanlig djupdykning i tabeller och tidvattenkartor så verkar allt OK. Vädret och vinden är sannerligen på vår sida så det blir ett fantastiskt avsked till Skottland. Vi har nu ca. fyra dygns nonstop segling till Sverige framför oss och om allt går som planerat så skall vi vara framme i Björlanda på söndag, d.v.s. sista dagen på årets semester. Inga marginaler här inte.

Hoy Sound där vi seglade in i regn, dålig sikt och runt 20 s/m vind i måndags. Lite lugnare idag.

Emma blir lite deppig när hon inser att vi faktiskt lämnar Skottland bakom oss för denna gången och sätter sig på fördäck med en tår i ögonvrån. Det har varit sex intensiva veckor med mycket upplevelser som satt sina spår hos oss alla.

Efter några timmars snirklande genom Scapa Flow så passerar vi Cantick Head på South Walls och seglar sen ut i det beryktade och ökända Pentland Firth. Nu är det dock nip flod. D.v.s. svagast tänkbara tidvattenströmmar och vi räknar inte med mer än högs fem knops ström i rätt riktning. Vinden är måttlig och dessutom västlig så förhållandena är mycket odramatiska. På gränsen till "tråkiga" tycker en skeppare som hade hoppats på lite mer aktion i ett av världens mest dramatiska sund. Skepparns hustru tyckte dock att det var helt i sin ordning.

Söderut siktas Skottska fastlandet. Det är inga stora avstånd här. Innan vi girar österut så har vi en nästan sydvästlig kurs för att kompensera för det östgående tidvattnet. Annars hade vi kanat upp på västsidan av ön Swona som vi räknar med att runda innan vi vänder näsan åt öster.

Skottlands nordöstra hörn. Duncansby Head.

Pentland Skerries med Muckle Skerry light house längst österut i Pentland Firth.

Sakta men säkert efterhand som vi tog os österut i Pentland så mojnade vinden och till slut så drev vi med ca. fyra knops fart, dock åt rätt håll. När tidvattenströmmarna avtog framemot eftermiddagen så var det bara att starta maskin. Vi gick för maskin hela natten och nästa dag så var vi inne i olje och gasfälten igen.

Till allas glädje så fick vi besök av delfiner flera gånger under vår färd över Nordsjön. Emma är som vanligt i sjunde himlen när dom kommer.

Man kan sitta hur länge som helst och njuta av dessa fantastiska djur.

Under andra dagen till sjöss så kom vinden tillbaka och vi kunde så småningom hissa gennackern som drog oss fram i god fart med en nordväst på 8-10 s/m. Tidigt på lördag morgon så purrade Mona mig för att vinden avtagit igen och det var dags att ta ner gennackern som inte gjorde någon nytta. Det visade sig då att fallet hade fastnat på något vis i masttoppen och vi fick helt enkelt inte ner den. Det gick inte att rubba åt något håll. Man var då väldigt glad att det var p.g.a. för lite vind, och inte för mycket, som gennackern skulle ner. När det ljusnat framemot sju tiden så var det bara för skepparn att sätta sig i båtsmanstolen och med hjälp av hustrun och Emma bli hissad 16 meter upp i luften på ett gungade hav. Återigen så var det skönt att det INTE blåste (och gungade) så mycket. Väl där uppe så visade det sig att trissan i blocket som fallet löpte igenom helt enkelt hade spruckit och fallet kilat fast sig i sprickan. Jag krokade loss gennackern och firade ner den med hjälp av en tamp jag hade med mig upp och fick sen ryckt loss fallet ur sin beknip. Innan jag blir nerfirad så upptäcker jag dock en oväntad men väl så otäck sak. En av de 19 kardelerna i förstaget har gått av precis vid ändstycket. Ett förtecken på att det är hög tid att byta ut delar av den stående riggen som troligen är i originalskick från 1979. Efter den här manövern så är det dags för mig att gå på min "riktiga" vakt och Mona och Emma går och lägger sig. Jag är dock helt slut och genomsvett efter kombinationen fysisk övning och en överdos av adrenalin så jag tar en välbehövlig dusch och byter till nya kläder innan det är dags och stoppa i sig lite frukost och sen slå dank i sittbrunnen igen. Resten av dagen förlöper odramatiskt men efterhand som dagen lider och vi närmar oss danska kusten så blir det allt disigare. Framemot kvällen så är det ren dimma Mona som har vakten runt midnatt väcker mig då hon behöver hjälp med radarutkik. Vi passerar Skagens rev i total tjocka. Vi hör fartyg som passerar oss på bara några hundra meters avstånd, enligt radarn, men ser inte skymten av dom. I dessa lägen så är radarn allt. Utan den så hade man varit lämnad helt till turen och ödet. Med hjälp av MARPA'n har vi ha koll på alla omgivande båtars kurs och fart och kan på så vis bedöma om vi måste ändra kurs eller fart för att undvika kollision. Vi ser på radarn hur ett fartyg gör två stiliga 45 graders girar för att undvika oss. Tack för det. Efter Skagen så lunkar vi vidare mot Sverige och vid sju tiden på söndag morgon lägger vi till i Björlanda Kile. Vi gör något sånär klart skepp och lägger oss sen i några timmar och sover ikapp oss själva innan vi efter sex veckor packar in oss i bilen och kör dom sista 15 minuterna hem till Toredalsgatan. På måndag morgon är det arbetsdag igen, men en sak är säker, vi har alla fått mersmak. Skottland vi ses igen!