Stornoway som är "huvudstaden" på yttre hebriderna ligger på nordöstra delen av Lewis. Namnet Stornoway har för mig alltid haft en spännande klang, något avlägset vilt och spännande. Jag var här första gången 1991 då Stornoway var målgång vid Clyde offshore racing clubs årliga "Blue Water Race". Jag gastade då på en X-119 vid namn Gorse Bush. Detta var vid den tid då vi bodde i Glasgow.
Stornoway är dock inte så vilt som jag tycker att namnet gör gällande utan är en utomordentligt trevlig stad. Nästan en storstad med Skotska västkustmått mätt. Här finns det mesta.
Den nya fina men inte så stora marinan är relativt ny. Då jag var här sist så fick man ligga och skava upp och ner efter kajkanten längre ut i hamnen. Vi och SeaQwest hade tur. Det fann två lediga platser som passade oss precis. Vi frågade hamnkapten om han visste att vis kulle komma.
Marinan ligger längst in i hamnen där en liten flod rinner ut men det blir inte mycket vatten kvar vid lågvatten. Skillnaden vid låg och högvatten är 3 - 4 meter.
Mitt emot marinan på andra sidan floden / hamnen så ligger Lews castle. Väldigt tjusigt på avstånd men i ett skick av förfall. Det såg dock ut som om dom påbörjat renoveringsarbete. Runtom slottet var dock en stor park som var väldigt fin att promenera runt i. Lite som Stornoways Slottskogen.
Ett par tjejer som passar på att ta en spelstund i parken runt Lews Castle.
Ett spännande men kanske inte helt naturligt träd.
Här är en minnesplats över Lewis starke man James Matheson som inte bara ägde Lews Castle utan köpte hela ön Lewis. Han hade verkat större delen av sitt liv ute i kolonierna och slog sig sedan ner här efetr sin hemkomst. Han byggde upp mycket av samhället här och förbättrade levnadsvillkoren för öns innevånare som annars hade ett mycket utsatt och isolerat liv.
Äkta Harris tweed i alla dess former och mönster. Ullen kommer från Harris som hänger ihop med Lewis men vävs ofta på Harris.
Efter första dagen på Lewis så satte en ettrig kuling igång som blåste ett par dagar. Första dagen som var riktigt fin bortsett från blåsten så passade vi på att hyra en bil och körde runt stora delar av Lewis. Här är vi på Butt of Lewis som är den norra udden försedd med ett stöddigt fyrtorn.
Ett upproriskt men fascinerande hav som hamrar in bland klipporna på Butt of Lewis.
Efter turen längst upp i norr så vänder vi söderut. Detta är så kallade blackhouses. Traditionella hus som funnits här i århundraden Här bodde folk så sent som in på 70 talet. Interiören har naturligvis moderniserats med tiden men namnet kommer från att man från början hade en eldstad mitt i huset och röken svärtade ner det mest på sin väg ut.
Här är en den "senaste" och mest moderna varianten på inredning i ett blackhouse.
En vävstol där Harris tweed tillverkades. En vanlig inkomstkälla. Annars levde man mest av vad jorden och havet hade att erbjuda.
En vy över den lilla blackhouse byn som idag är museum. Nedan så ses en hög av den traditionella och i stort sett enda energikällan här, torv. Torven bryts fortfarande ute på mossarna och säljs här och var på samma sätt som vi kan köpa ved hemma i Sverige
Emma och Kajsa favorit. Så fort tillfälle erbjuds så beställdes varm choklad med vispgrädde och marshmallows.
Färden går vidare söderut och vi kommer fram till "the Callanish Standing Stones". En typisk stensättning eller "stone circle" som återfinns på många ställen i Skottland och då kanske främst bland öarna. Som på många andra ställen är det fortfarande en gåta varför man reste dessa stenar. Det finns inga andra tecken på aktivitet i närheten som bostäder, jordbruk etc. utan stenarna förefaller vara huggna och sen resta bara för att så skulle göras och när det var klart så lämnade man platsen. 
Nästan lite påskön över dessa formationer.
Ännu längre söderut på Lewis västsida så kommer vi fram till Uig Sands. En gigantisk "beach" som torrläggs vid lågvatten. Här bara måste man ut och sträcka på benen.
Långt där borta skymtas havet som vid högvatten kommer rullande in och fyller hela viken.
Vinden, ljuset, sanden och vågorna i ett ständigt samspel som aldrig upphör att förändras och fascinera
Till slut så kommer vi så långt som vägen tar oss och sen återstår bara havet ock klipporna.
Dags att göra en 180 gradare på en smal "single track road". Bosse manövrerar galant utan att hamna över kanten och ner i havet.
Hungriga som vargar stannar vi till på det enda matstället vi sett på våra irrfärder de senaste timmarna. Smårätter som inte riktigt föll alla i smaken men jag blev i alla fall mätt för jag fick äta upp alla rester. Jätte gott!
No comments:
Post a Comment